mannagryn

Två dagar av oupphörligt fikande. Myntate, mackor och tarteletter är gott tills hjärnan korkar igen, det kan vidare intygas. Ensam på förmiddagen med en pretentiös diktsamling. Med Maya mittemot vid lunchtid, hennes blixtrande ögon och självsäkra skratt. Med Niki i eftermiddagsbruset. Med vänner och en flaska rosé när mörkret har fallit. Man kan fika sig igenom hela sitt liv.

En rund liten man klev på metron med sin halvmeterlånga Stålmannen-docka när jag var på väg hem genom natten. Stålmannen sjöng sånger om Sarkozy och Hollande med pipig röst och flög mellan sätena, tills även de mest trötta och frustrerade passagerarna i vagnen började fnissa. Den där totala galenskapen inifrån och ut, den finns inte i Montpellier, bara i Paris.

*

*

*

I München har jag också varit. Det var fint och rikt och nu är jag glad och matt och utled på öl och bretzlar.

Återsåg en tysk vän jag inte träffat på tre år. När hon var på jobbet körde hennes bilgalna sambo runt mig i det bayerska landskapet och agerade guide. Några dagar av kontraster. Från koncentrationslägersbesök till bekymmerslöst nattklubbsliv. Det är svårt att pussla ihop bitarna. Svårt att ta allt till sig.

Man kan undra varför hjärtat ropar efter att resa, varför det aldrig riktigt blir mättat på äventyr. På tåget hem mot Montpellier hittade jag följande förklaring i min kära Baudelaire-bok:

"Hittar ni er lycka?"

"Nej, idag hade jag ingen tur. Tack ändå."

"Nåja, ibland har man sådana dagar. Ha en trevlig kväll."

Så även om man inte hittar sin lycka varje dag väntar den kanske runt hörnet i alla fall.

Men på bakgatorna doftar det alltid samma. Alltid urin, alltid marijuana, alltid vägdamm.

Utom vid den lilla affären med afrikanska artiklar. Där luktar det något annat, där luktar det Senegal, där luktar det något som tar mig någon helt annans stans, får mig att minnas helt andra saker.

Det återstår ett halvår tills fötterna står på svensk mark igen. Det gör mig ingenting. Inte för att jag vet vad jag gör här. Jag lär mig analysera syntaxen i religiös 800-talspoesi. Vettigare saker kunde man lägga sin tid på. Men också en himla massa trams, som vore ännu mer meningslöst.

*

*

*

*

Min språkhistorielärare är nåt alldeles extra, hon.

Provence som i mig är ett nostalgicum, en frihetssymbol från förr.

*

Gick inuti Aix gatnystan och min första franska höst rann genom kropp och huvud.

*

Jag vill och jag vill inte flytta tillbaka till denna stad. Artonåriga Klara bor där och jag är rädd att förstöra henne.

Denna flicka som inte längre är jag. Denna stad som är en varm sol vid mina fötter.

Igår fann jag mig plötsligt sittande på en trottoarkant med en japanska som kallade mig för "Klala" medan en random fransman gick armgång på spårvagnskuren bakom oss.

Var börja?

Kollektivtrafiken i Frankrike fungerar ICKE.

Vi skulle klockan 00.00 åka ut till en nattklubb lite utanför stan med buss - och återvända med samma buss senare på natten.

Två bussar anlände till den fullkomligt överfulla busshållsplatsen. Bussarna blev fulla och endast två av oss kom med. Resten stod övergivna vid Gare St Roch. "Det går en buss från Place de l'Europe kvart i ett!" ropade en överförfriskad student.

Sällskapet åkte därmed spårvagn till Place de l'Europe. Väl där, cirka 00.35, fann vi att det fanns flera busshållsplatser men att de alla saknade väntande människor. Vi gick fram. Vi gick tillbaka. Vi gick fram och tillbaka.

En relativt stor klunga infödingar stod bakom spårvagnskuren och väntade. "Är det här man åker till..." började vi. Men vad hette stället? Det visste vi inte. Vad hette bussen? Det visste vi inte. "Är det här man åker till något slags nattklubb utanför stan?". Det visste de inte. Men de ville samtliga åka till "något slags nattklubb utanför stan". Vi väntade. Vi väntade. Vi väntade och väntade. Klockan blev kvart i ett och klockan blev ett. Ingen buissjävel i sikte.

En fransman vid namn Luc upplyste oss om att det hela var högerregeringens fel. "Det är borgarbräckens fel att ingenting fungerar! De har bilar och skiter i kollektivtrafiken. Frankrike är ett enda kaos!"

Som om det var en nyhet.

Bussen kom inte. Vi beslöt att åka spårvagnen tillbaka till centrum och Gare St Roch eftersom den snart skulle sluta gå för natten. Luc följde med. Vi hoppade på en annan spårvagnslinje som dock också skulle gå till Gare St Roch. Den andra spårvagnslinjen gick definitivt ICKE till Gare St Roch, eftersom vi åkte i fel riktning, Detta insåg vi efter ett tag, hoppade raskt av på nästa stopp och stod plötsligt på en station ingen någonsin hade varit på förut. 25 minuter till nästa spårvagn i rätt riktning. Suck.

Det är här trottoarkanten kom in i bilden. Frustrerade slog vi oss ned medan Luc i ett anfall av överskottsenergi slutade rulla cigaretter och istället började hänga och gunga från spårvagnskurens tak. Där satt vi, visste inte var vi var och kunde inte ta oss därifrån. Ackompanjerade av ett stycke fransman slash apa. "Är det alltid såhär att gå ut i Montpellier?" frågade jag i käck ton för att lätta upp stämningen. "Javisst", svarade Luc med gravallvarlig blick.

Så kom spårvagnen efter en halvtimmes väntan. Den var fylld med ytterligare onyktra infödingar som sjöng franska barnsånger i skrålkör.

Luc sjöng med i alla visor. Han var dessutom vänlig nog att översätta texten till engelska för de icke fransktalande i sällskapet samt kroppsligt illustrera den stackars haltande flickan.

Och så var det den lilla lilla musen och den lilla lilla osten och vi var slutligen i centrum igen. Alla var fruktansvärt less. Alla barer var frukstansvärt stängda. Alla gick hem.

Jag och två svenska killar vandrade, efter dessa två långa timmar av förvirring, längs gatan där två av oss bor - som är något av ett Red Light District. Det var vi och de icke upplockade hororna som hade blivit kvar. (Jag känner igen de flesta av dem nu. En av dem ser så uppgiven ut. Hon sitter på en vägarbetsmojäng och röker nätterna igenom.)

En av dem som kommit med första bussen ringde från nattklubben. "Kom hit, det är skiiitkul!"

De dansade vidare medan vi funderade över om denna nattklubb egentligen ens fanns. Kom hem till våra underdimensionerade lägenheter, åt flera dagar gammalt formbröd, log och låtsades att vi älskade Frankrike.

Att ingenting någonsin fungerar eller är som man tror. France in a nutshell.

Pojkvännen till en av mina grannar var på besök från Bordeaux. Han satt och pratade med oss andra nere på bakgården på kvällen och visade sig ha bott i vårt studentkomplex för cirka fem år sedan, när han själv gick på universitetet i Montpellier.

"Nämen", sa vi. "Vad tyckte du om det? Har det ändrats här sedan dess?"

"Äh, det vet jag inte", sa han. "Men jag minns att det var problem med duvor hela tiden när jag bodde här. De satte sig på de där balkarna utanför fönstren."

"Nämen", sa vi. "Ja ja, det har de i alla fall fixat till nu. De har monterat alldeles fullt med små piggar utanför fönstren så att fåglar inte kan sätta sig där."

Wow, tänkte jag. Det måste ju innebära att en boende runt år 2006 påpekade problemet med duvorna och att en ansvarig faktiskt gjorde något åt det (!). Detta dröjde dessutom max fem år (!), eftersom det nu, år 2011, som sagt finns piggar som håller fåglarna borta. Troligen tog det till och med mindre än fem år (!), då dessa piggar ser lite väderbitna ut. Och alltihop hände i Frankrike (!). Där ingen någonsin tar ansvar för någonting eller får någonting gjort. Det var nästan för bra för att vara sant.

*

Vi hoppar nu en dag framåt i tiden.

På söndagen när jag var inne i min lägenhet och satt begravd i plugg vid skrivbordet hördes plötsligt ett vilt flaxande och jag såg en grå duva flyga alldeles intill fönstret, något som aldrig tidigare hänt. Jag tittade ut och såg att duvan (hädanefter Duvan, med stort D) hade slagit sig ner på balken precis utanför mitt fönster. Där fanns nämligen, av obegriplig anledning, en liten, liten yta som inte hade några piggar monterade på sig.

Very well, tänkte jag, stängde fönstret och tänkte att den strax skulle flyga iväg.

*

På kvällen (fortfarande söndag) när jag tittade ut genom fönstret såg jag till min förvåning att Duvan satt kvar på samma fläck. Nu ihopkurad och med ögonen slutna. Lite äckligt tyckte jag det var, eftersom duvor i mina ögon snarast är ohyra. Jag accepterar deras rätt att existera, men vill, precis som med spindlar, insekter, ormar eller för den delen de flesta djur här på jorden, inte ha dem nära mig. Jag är ingen djurvän, punkt. Om de inte inkräktar på mitt område ska jag göra mitt bästa för att inte störa deras ekosystem.

Senare på kvällen satt jag och ett par andra från korridoren inne hos min grekiska granne och pratade.

"Vet ni", sa jag efter en stund. "Det sitter en duva och sover utanför mitt fönster."

"Va? Men guuud så gulligt! Får vi se?"

Hela gänget rusade in i min lägenhet och kikade försiktigt ut på Duvan, som fridfullt satt kvar och blundade.

"Så söööt!" utropade Granne 1.

"Är du säker på att den inte är död?" undrade Granne 2.

Jag sa att nej, det var jag inte säker på. Men hur skulle den ha dött? Somnat in plötsligt?

"Snälla, vi kan väl ge den bröd?" tyckte Granne 1. "Snälla Klara, har du inte lite bröd så vi kan mata den?"

"Aldrig i livet", sa jag. "Då kommer den ju vänja sig vid att komma hit och få mat. Jag vill ha bort den ur mitt liv!"

Därmed stängde jag resolut fönstret och hoppades på att den skulle vara borta till morgonen. Bed, okej, men inte Bed & Breakfast.

*

Måndagen kom.

På morgonen var Duvan det första jag tänkte på när jag vaknade. Jag tror till och med att den hade hemsökt mina drömmar. Försiktigt öppnade jag fönstret och sträckte på nacken. Och vad sträckte på nacken där ute om inte Duvan. Den blängde på mig med sina runda, uttryckslösa ögon. Jag sträckte lite till på nacken. Duvan sträckte lite till på nacken. Vi stirrade på varandra och jag slängde igen fönstret.

Följande kunde konstateras:

1. Duvan var inte död.

2. Duvan hade inte behagat flytta på sig.

*

På måndagseftermiddagen när jag tittade ut genom fönstret var Duvan till min lycka borta. Kvar var endast några fjädrar och en hög med bajs. Puh, tänkte jag, och vågade återigen låta fönstret stå öppet, utan att behöva oroa mig för att Duvan skulle flyga in i lägenheten.

*

Kvällen flöt på och det blev läggdags. När jag gick bort för att dra ner fönsterluckan hade jag dock en konstig känsla i magen. Jag kände på mig att Duvan var tillbaka.

Mycket riktigt satt Duvan där igen. Jag rev argt ner fönsterluckan och stängde till. Hade Duvan nu fått för sig att bosätta sig utanför mitt fönster? Jag ogillade idén.

*

Så kom tisdag morgon (idag) och Duvan hade fortfarande inte rört sig ur fläcken. Samma sak på eftermiddagen när jag kom hem från universitetet.

"Försvinn!" ropade jag på svenska och viftade med armarna. Duvan fann mig antingen löjlig eller förstod inte svenska.

"Va t'en!" försökte jag på franska. Duvan fann mig antingen löjlig eller förstod inte franska.

"GO AWAY!" pep jag frustrerat och fortsatte fjantvifta med armarna. Duvan fann mig antingen löjlig eller förstod inte engelska. Den satt lugnt kvar i den växande högen av eget träck.

Följande kunde konstateras:

1. Duvan var en totalt orädd duva.

2. Duvan behagade absolut inte flytta på sig.

*

Av rädsla för att Duvan skulle förflytta sig de få centimetrarna till vänster som krävdes, flyga in i mitt rum och där börja bajsa hysteriskt vågade jag inte ha fönstret öppet. Det är inte jättemysigt när man bor i ett varmt land och dessutom ej har köksfläkt i sin femton kvadratmeter stora lya. Jag öppnade till slut ändå, men drog ner fönsterluckan så bara en liten glipa var öppen ut mot Duvan.

"Sitter den där söta lilla duvan fortfarande och sover utanför ditt fönster?" frågade först Granne 1, sedan Granne 2.

"För det första är den inte söt", sa jag. "Och för den andra har den vaknat för länge sedan."

"Men så sööött!"

"Nej, nej och åter nej", upprepade jag och klamrade mig fast vid skrivbordsstolen. "Duvan är inte SÖT!"

*

Och så har jag nu suttit hela kvällen. Då och då hissat upp en liten aning för att hålla koll på Duvan. Den reagerar inte på några som helst skrämseltekniker. Blänger bara dött på mig med sina skräckinjagande små ögon.

Jag känner att Duvan börjar ta över mitt liv. Jag kommer på mig själv med att fundera över hur svårt det är för en fågel att trycka sig in i glipan under fönsterluckan och attackera à la Hitchcock. Jag kommer på mig själv med att hata Duvan och vad Duvan har gjort med mitt liv. Jag kommer på mig själv med att tänka att jag borde insett att ett fågelbortmotarsystem installerat av en fransman aldrig skulle fungera.

Duvan överlistar fransmannen.

Och hos svenskan pyr det i de franska nerverna.

Allt detta på grund av Duvan!

Snälla Bullen, hjälp mig. Jag vet inte vad jag ska göra.

Gårdagen glad.

Besök i kollektiv på landet hos nya bekantskaper i form av ett gäng lagom galna fransmän och fransyskor plus en Malmö-bo.

Matlagning med alldeles för många kockar, rårakor på raclettegrillen, grönsaksgratäng, rödvin, rödvin, rödvin, skymningen över trädgården, dragspel, sång, gitarr, trummor, cello, klarinett, tvärflöjt, didgeridoo, dans i natten.

Norsk student: Jag tänkte prata om Dominique Strauss-Kahn.

Läraren: Oh la la... oh la la la la la...

Norsk student: Eller? Jag kanske... ska välja något annat?

Läraren: Oh la. Oh la la. Nej, nej. Håll ni ert föredrag. Det blir ju debatt i alla fall.

Ni vet, i en sådan där gigantisk amfiteater där man kan drunkna i mängden om man vill.

På bänken framför stod det med tre olika handstilar:

Livet går vidare och föreläsaren mumlar termer och exempel.

Ja livet går vidare.

Livet går alltid vidare.

Det är det enda som håller oss flytande.

har någon sprayat med rött på en av byggnaderna på campus.

(student, vakna!)

Jag vaknar. Jag vaknar upp från floden. Floden är folkmassan, är livets gång, är det som flyter.

Flyter inte nuet?

Om jag vaknar upp i nuet och i varje nytt nu, går livet då i n t e vidare?

Jag är trött. Jag tänker för mycket.

Jag tänker för mycket. Jag är trött.

Jag funderar på att lägga ner sociologikursen.

Hatälskar denna jingel som skär genom rummet varje gång jag slår på min lilla radio.

Den batteridrivna radion, som är formad som en kanin.

Den med rosa knappögon och antenn i örat.

Den som stod på köksbänken redan i Paris.

Bäst är ändå klockan 10:00 på Radio Aviva, när programmet "Swing Doctors" drar igång. Programledaren är en amerikan som spelar gamla jazzgodingar och pratar franska med extrem brytning.

Ja, vad mer finns att säga?

Jag hyr numera en mycket liten och mycket dyr lägenhet i Montpellier, är inskriven för universitetsstudier, spyr på byråkratisvängen och är för tillfället ganska ensam i världen.

Tränar på ett gym som har en bodybuilder-krokodil som logga.

Bara en sån sak.

Jag älskar och hatar det, som vanligt, tänker inte säga att dessa långresor bara är en dans på rosor.

För det är aldrig sant.

Man byter ju liv hela tiden.

Men det är värt det, tror jag.

Jag har nytt telefonummer, förresten, men det tänker jag inte lägga ut här. Ni kan ju ringa om ni vill ha det.

Hö hö.

Hö!

Jag flyttar från ön nu.

Städar ur studentrum och kök med svinto och svordomar. För att få det att se ut som om ingen någonsin bott där.

Vinden slätar över avtrycken jag gjorde på sandstranden. För att få det att se ut som om ingen någonsin gått där.

Man är rädd att minnas, för man är rädd att känna saker.

Ett uppbrott av många. Jag vet ju att man alltid klarar sig.

SVINTO SVINTO SVINTO FAN JÄVLA SKIT.

SVIIISCH SVOOOSCH.

Och efter löddrandet och rytandet och blåsten bär jag levandet vidare i en dammig lila resväska.